|
Hem |
Aktuellt |
Artikelarkiv |
Länkar |
Zitzerrepubliken
|
 Källa: Dagens Nyheters nätupplaga 8 februari 2004, DN.se Fredsförhandlaren på Balkan Bo Pellnäs ger ny bild av upptakten till Natos bombkrig mot Serbien:"Naiv tro på USA-myt om folkmord"USA legitimerade bombkriget mot Serbien med falska påståenden om folkfördrivning och folkmord i Kosovo. Denna propaganda borde ha genomskådats. Men så skedde aldrig. I stället visar Sveriges stöd för detta krig att vi inte bryr oss om folkrättens villkor utan bara lutar oss mot de stora EU-ländernas ställningstaganden. Läget i Kosovo i mars år 1999 motiverade inte något krig. Sverige kritiserar Bush och Irakkriget medan Clintons agerande ställs i förmånlig dager. Men båda presidenterna friserade verkligheten i lika hög utsträckning. Det skriver överste Bo Pellnäs, fredsförhandlare på Balkan och OSSE:s representant i Belgrad.I Irakkrigets skugga kan vi fundera över hur folkrätten tolkas när politiska vindar växlar riktning. Vår egen regering har tagit helt olika ställning då det gällt Natos bombningar av Serbien och USA:s krig mot Irak. Kriget mot Serbien 1999 ansågs vara acceptabelt, trots att det inte skedde med stöd av en FN-resolution. Vid angreppet mot Irak motsatte sig regeringen däremot att det inleddes utan ett FN-mandat. För att över huvud taget kunna värdera skälen till att Nato började krig mot Serbien, måste man en stund betrakta det närmast föregående skeendet. Inledningsvis kan man slå fast att den serbiske presidenten Slobodan Milosevic inte har gjort sig skyldig till större försyndelser än Saddam Hussein. Trots krigsförbrytelser och andra grova brott ter sig Milosevic i jämförelse mindre belastad. Upptakten till kriget sker sannolikt 1995 i Bosnien, när serberna dödar flera tusen muslimer i staden Srebrenica. Kanske bestämmer sig amerikanerna redan då för att man måste göra sig av med Milosevic. Också i EU är tålamodet med serberna förbrukat. Men först måste Milosevic nyttjas, för att Daytonavtalet om fred i Bosnien skall kunna undertecknas. Därefter blir han ett lovligt byte. Jakten startar när USA hösten 1998 tvingar honom att godta att Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE, sänder en stor observatörsstyrka till Kosovo. Den leds av den amerikanske ambassadören William Walker, med troligt CIA-förflutet, och i dess ledning sitter representanter från Frankrike, Norge, Ryssland, Storbritannien och Tyskland. Till det yttre således en normal fredsbevarande styrka. Men inom sitt hägn rymmer den en omfattande amerikansk underrättelsecell, 50-70 man inordnade i högkvarteret, om vars inriktning av arbetet på fältet man bara kan spekulera. Personligen är jag övertygad om att USA redan hösten 1998 samverkade med och stödde den Kosovoalbanska gerillan, UCK. Den sågs som en möjlig, framtida allierad på marken. Det blir förstås svårt för en observatörsstyrka att bevara freden i sitt område, när ledningen aktivt stödjer en krigförande part! I NÄSTA STEG tvingas serberna i februari 1999 till förhandlingar i Rambouillet i Paris, där kosovoalbanerna till allmän förvåning vägrar godta det förelagda avtalsförslaget om Kosovos framtid. Två veckor senare sker en ny förhandling. Då har de uppenbart lärt sig sin läxa och skriver omedelbart på. Bägge förhandlingarna leds av USA:s utrikesminister Madeleine Albright. Serberna ställs inför valet att villkorslöst acceptera avtalstextens långtgående krav eller att dras in i ett krig med Nato. Förhandlingsupplägget gör i själva verket stridshandlingar närmast oundvikliga. Clintonadministrationens målmedvetna strävan att driva fram ett avgörande påminner i detta avseende om president Bushs agerande gentemot Irak. Milosevics närmast arroganta vägran att låta underteckna avtalet tyder på att han så länge omgett sig med nickedockor, att han har förlorat kontakten med verkligheten. Kanske förlitar han sig på att ryssarna skall stoppa ett angrepp mot Serbien genom ett veto i säkerhetsrådet. När förhandlingarna i Paris bryter samman, tvingas OSSE:s observatörsstyrka i Kosovo att utrymma området. Utrymningen kan både ses som en ytterligare påtryckning på serberna och som att USA och Nato nu blåser klart skepp för drabbning. Observatörerna påbörjar sin utrymning den 20 mars 1999. Den 21 mars har alla lämnat Kosovo. Nato påbörjar bombkriget den 24 mars, utan något mandat från säkerhetsrådet. De första flyktingarna, relativt fåtaliga, når Makedonien den 26 mars och i stora skaror kommer de den första och andra april. Det motiv som oftast åberopas för att rättfärdiga kriget mot Serbien, är att det syftade till att hindra en humanitär katastrof, det vill säga fördrivning av kosovoalbaner. Det är ställt utom tvivel, att den massfördrivning av dem som ändå ägde rum och som startar en hel vecka efter det att de första bomberna faller, var det som ursäktade och politiskt möjliggjorde att bombningarna kunde fortsätta under hela 79 dagar. Men när man påstår att bombkriget är en följd av den etniska rensningen, så är detta en propaganda som medierna borde ha genomskådat och tagit avstånd från. Kriget startar den 24 mars på grund av att serberna inte skrivit på avtalet i Paris och det sker fullständigt oberoende av läget på marken i Kosovo. Det är sedan Milosevics egen ondska, politiska blindhet och ofattbara dumhet som bidrar till att förvilla begreppen och i efterhand berättiga Natos krigföring. Men låt oss vara fullständigt klara på en punkt. Massakern i Racak till trots, kan man inte påstå att det pågår en folkfördrivning och inte heller något folkmord i Kosovo innan kriget bryter ut. Ett sådant påstående faller på sin egen orimlighet eftersom OSSE har cirka 1200 observatörer på plats. (Massakern i Raæak: Cirka 40 kosovoalbaner dödas i januari 1999 i byn Raæak. Av dem dödas några under strid men 23 återfanns avrättade i en bäckravin utanför byn.) Clinton har uthålligt manövrerat sig fram till ett beslut om krig med i stort sett bibehållen enighet inom Nato och med EU. Alla tror att en resolution i säkerhetsrådet skulle stupa på ett ryskt veto och ingen är i detta skede villig att ge Ryssland ett inflytande över den fortsatta utvecklingen på Balkan. Under bombningarna spricker dock Nato-samarbetet. Fransmännens invändningar mot vissa val av bombmål kringgår USA genom att orkestrera "två krig": ett där flygstridsledning sker inom Natos ram och ett där USA ensamt leder sina egna insatser. Vi bör således kunna dra ett par väsentliga slutsatser. För det första driver Clinton lika målmedvetet som Bush händelseutvecklingen fram mot det resultat han ser som önskvärt, kapitulation eller krig. För det andra styrs Sveriges ställningstagande inte av folkrättens villkor utan snarare av de stora EU-ländernas ställningstaganden. Enigheten inom unionen 1999 om att anfalla serberna är lika påtaglig som oenigheten 2003 när USA anfaller Irak. Vidare kan man tycka att svenska medier är förvånansvärt litet ifrågasättande. Den stora villigheten att acceptera och återge amerikanska och senare svenska påståenden, att kriget mot serberna var ett svar på fördrivningen av kosovoalbaner, är närmast generande för ett antal svenska redaktionschefer. Tidsförhållandena mellan bombstart och fördrivning borde ha framstått som mycket klara och entydiga. I svensk kritik mot Bush har Clintons agerande ställts i förmånlig dager. Slutsatsen att supermakten USA tillgodoser sina intressen, oavsett om demokrater eller republikaner innehar presidentämbetet, kunde ha legat lika nära till hands. Benägenheten att frisera verkligheten i den egna propagandan och att med tuffa metoder påverka olika länders ställningstaganden, har båda administrationerna gemensamt. I dessa dagar kan det vara värt att erinra sig att den demokratiske presidentkandidaten och dåvarande Natobefälhavaren Wesley Clark gång efter annan lämnade starkt vilseledande uppgifter om krigets förlopp vid Natos pressmöten i Bryssel. Slobodan Milosevic kommer sannolikt att förklaras skyldig till ett antal krigsförbrytelser. Därutöver har han varit en maffialedare som begått grova brott mot den egna befolkningen. Men läget i Kosovo i mars 1999 motiverade inte att man började krig mot Serbien, knappast med och än mindre utan stöd i en FN-resolution. För Sveriges vidkommande, som en liten nation, finns alla skäl i värden att hålla fast vid en snäv tolkning av folkrätten. Den förre statsministern Ingvar Carlssons ställningstagande, att kriget mot Serbien krävde ett FN-mandat, var därför väl underbyggt. Man kan hävda att bombningarna skapade ett starkt psykologiskt tryck på serberna, som själva dittills inte hade drabbats av direkta stridshandlingar under de balkanska krigen, och därför påskyndade maktskiftet i Serbien. Men man kan med samma och kanske större trovärdighet påstå att Milosevic hade avsatts tidigare än vad som nu skedde, om kriget inte hade kommit och faktiskt under en lång period förstärkt hans position. Hypotetiska historiska resonemang är skäligen ointressanta, men det är ändå lockande att fundera över vad som hänt om Milosevic störtats utan krig och OSSE:s observatörsstyrka då kunnat ersättas av en Nato- eller FN-ledd militär styrka i Kosovo. I den mån dagens situation i Serbien och Kosovo har påverkats av Natos krigföring, är resultatet nedslående. Fler än var tredje serb röstade i senaste valet för de ultranationalistiska partierna. Kosovos gradvisa förvandling till Europas Colombia, förefaller trots alla våra ansträngningar att gå mot sin fullbordan. BO PELLNÄS Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken |