Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken

SOLIDARITY TRUST

Ett utvecklingsprojekt i Sydindien
Det lysande Indien, Shining India, beskrivs som vår tids ekonomiska under. Indien förutspås en framtid som ekonomisk stormakt tävlande med Kina, USA och EU. Detta må vara sant men är ändå långt från hela sanningen.

På 1950-talet valde det nyligen fria Indien en utvecklingsväg där den egna industrin, jordbruket och servicenäringarna skulle utvecklas i skydd av höga tullmurar och strikta lagar som förbjöd utländskt majoritetsägande. Den vägen ledde långsamt framåt men innebar också problem, bl a med låg kvalité på de varor som tillverkades utan utländsk konkurrens. Det ansågs dock att utvecklade utländska företag snabbt skulle slå ut varje indiskt företag, och linjen fortsattes.

I likhet med övriga länder i världen fick Indien under 1980-talet problem att finansiera statsbudgeten och vände sig till Världsbanken för att låna. Och lån beviljades men på villkor att murarna mot omvärlden revs och internationellt kapital fick investera fritt i landet. Följden blev ett enormt uppsving för de redan rika och ett tillskott av nyrika i medelklassen.

Men den fattiga majoriteten hamnade på efterkälken, då prisstegringar startade. För de allra fattigaste 300 miljonerna blev situationen alltmer hopplös. Och samhället fortsätter idag att polariseras. I flera delstater växer väpnade motståndsrörelser. I storstäderna fortsätter eländet i de tusentals slumområdena befolkade av inflyttade bybor, som gett upp hoppet om att kunna försörja sig på landsbygden, där jorden koncentreras i händerna på nya plantageföretag och självförsörjningsekonomin trängs tillbaka.

Det hårda livet i stadsslummen framlevs i halvsvält, lera och smuts och fostrar allt hårdare, upproriska och destruktiva människor. Bara att ge sig in där är numera ett riskabelt företag.
Solidarity Trust – ett konstruktivt initiativ.
Fyra socialt engagerade personer i storstaden Chennai har i trettio år utfört ett konstruktivt social arbete i några slumområden. Tre av dem är uppvuxna i den miljön, som de känner utan och innan. Den fjärde är en högutbildad högkastig som gått sin egen väg bort från den traditionella segregering som ännu mestadels råder. Han heter S. Balasubramanian. De tre andra heter Mrs M. Rani, Mrs K. Christina och Mr S.R. Kumaresan.

Märkta av år och umbäranden arbetar de ändå vidare med stöd av sin långa erfarenhet och sin utvecklade arbetsmetod. Idag är de verksamma i en lantlig slum strax utanför storstaden Chennais norra industriområden. Där bor 42 fattiga familjer som ockuperat ett oanvänt markområde, sedan de drivits bort från sin försörjning som lantarbetare och odlare. Industriområdets expansion tog deras jord och deras försörjning. Männen arbetar nu som daglönare på byggen eller med annat tillfälligt handräckningsarbete. Deras fattigdom är djup. Under de tjugo år de bott på platsen har de förmått bygga hus av lera och palmblad. De lokala myndigheterna har gett dem en vattenledning med kran och en elledning att koppla in sig på för belysning hemma. Den lilla byn saknar väg, och under monsunregnen på hösten vadar man i lervälling mellan husen och ut till landsvägen. Toalettbestyren måste klaras av i den omgivande naturen, året om.

Barnen i byn går i kommunal skola men har svårt att klara ens dess minimala krav, eftersom deras föräldrar i regel är analfabeter och är teoretiskt otränade. Barnens lekar består i att spela kricket med hemmagjorda slagträn och bollar av tygtrasor. Pojkarna rullar tunnband, och flickorna har inte ens ett hopprep.

Inventarierna i husen utgörs av några klädstreck spända under taket. Där hänger familjens alla kläder. Några kokkärl av aluminium står på lerspisen utanför. Ett par bastmattor flyttas in att sova på om natten och flyttas ut igen på morgonen att sitta på under dagens hushållsarbete och vila. En och annan har en radio eller en cykel.

Dagarna går. Undernäring gör alla i byn känsliga för maginfektioner, ögon- och öroninfektioner, vanlig förkylning som kan övergå till lunginflammation. TBC och malaria hotar. Men på kvällar och nätter kan dessa bybor dock njuta av suset i träden och ljuder från djuren i den lantliga tystnaden. De undgår storstadslarm, avgaser, rök, skrik, gräl och fylleri i den överfulla stadsslummen. Och detta vardagsliv präglar deras attityder, sättet att uppträda och tala. De är fortfarande som bybor på landet.
Arbetsmetod för att skapa medvetenhet och initiativ.
Våra fyra erfarna vänner har en beprövad arbetsmetod. När de kommer till en ny plats gäller det att inte bli uppfattad som något slags välgörare med pengar i fickorna. De kommer som besökare och frågar sig fram om läget i byn, vilka som bor där och vad de har för problem. Det första problem en fattig familj alltid nämner är barnens svårigheter att följa undervisningen i skolan och föräldrarnas hjälplöshet inför detta.

Samtalet strövar runt boendets komplikationer med otäta tak, dåliga vägar, bristen på inkomster, oregelbundet arbete, avsaknaden av resurser att försörja sig på. Ingen sysselsättning för de uppväxande ungdomarna. Så småningom tar man fasta på frågan om hjälp till läxläsning för skolbarnen. Vem kan ordna fram en hydda med elljus att studera i? Vännerna kan kanske skaffa en lärare till hjälp. En idé om det möjliga tar form. Och efter några veckor börjar en ny rutin märkas. Skolbarnen samlas några timmar varje kväll i ljuset av en naken glödlampa och med en ung student som lärare.

Lönen för läraren är lite fickpengar. Vännerna antyder att de kanske kan skaffa några hopprep och slagträn till cricketspelet från bekanta i stan. Den processen är en svår balansgång. Men folk har ju inga pengar. Och i stan är det inte så väl att folk ger bort något. Finansiärerna av både socialarbetarna och det de måste skaffa fram är vi här i Sverige.
Organisering till verksamheter
När skolbarnens liv börjat förändras kan också föräldrarna engageras. Ett föräldramöte då och då stimulerar tankeverksamhet och nya idéer - om tillfället tas till vara. Snart blir det tillfälle att föreslå att hemmavarande kvinnor och flickor träffas regelbundet för att diskutera gemensamma angelägenheter. Flickorna vill gärna lära sig sy. Det blir en merit när de gifter sig. En bykvinna har en symaskin, som hon ställer till förfogande till att börja med.

Senare skaffar våra vänner fram fler begagnade maskiner. Tanken på att sy och sälja vaknar. Kvinnornas möten blir allt viktigare och regelbundna. Vad mer kan göras för att tjäna pengar hemmavid? Vad kan begäras av de lokala myndigheterna? En väg? En offentlig toalett? Eller bara material som byborna själva kan använda med frivilligt arbete?
Budgeterad vardag
När alltihop börjar ta form kommer också kostnaderna att etableras. Våra fyra vänner nöjer sig med en usel lön, liksom i trettio år tidigare. Men de måste resa en timme var väg när de besöker byn några gånger per vecka. På mötena vill alla gärna ha te och kex. Det blir kontakter med myndigheter, pappersexercis o s v.

Eftersom våra vänner är trötta och lite äldre har de nu engagerat sina döttrar och svärdöttrar. Två av dem, Mrs Selvi och Mrs Devikala tränas några dagar per vecka för att gradvis kunna ta över det mest ansträngande. De ska också ha en liten lärlingslön. Alltihop är nu samlat i en årlig budget. Den slutar 2006 på drygt 50.000 kronor med löner och allt annat för sex aktivister, en lärare och några lokala volontärer. De två följande åren kommer att kosta 70.000 kr varje år, när verksamheterna ökar.
Vårt åtagande
Vi som stöder detta arbete är Fredsrörelsen på Orust och Föreningen Svalorna i Göteborg. Vi vädjar till våra medlemmar och till alla intresserade om bidrag, stora eller små. Alla ni som inser att hoppet står till en fredlig utveckling och att det faktiskt finns människor som är kapabla att åstadkomma detta, det är er vi också hoppas på. Nyckelorden för våra två föreningar är FRED och SOLIDARITET.

Föreningarnas postgiro:

Föreningen Svalorna i Göteborg 36 03 61 – 0
Ordförande André Rhodin
Tel 031- 41 49 23

Fredsrörelsen på Orust 46 50 49 – 5
Ordförande Ola Friholt
Tel 0304 - 51215
Hem  Upp