Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken

Höstprogram 2007

Ännu en höst med fredsarbete är inne. Vari består egentligen vårt fredsarbete? Vi kan ju inte ingripa direkt i krigen om makt och resurser. Men vi kan vara med och bygga opinioner med tro på att opinioner betyder något för maktens män. Tänk er att hundra miljoner USA-medborgare hade sagt nej till George Bush. Då hade historiens lopp kunnat se annorlunda ut – åtminstone något annorlunda. Med en grundmurad övertygelse om att konflikter kan lösas med fredliga medel och samarbete hade hela myten om terrorismens orsaker kunnat avfärdas. Attityder hos oss i Sverige spelar stor roll för hur våra makthavare agerar. Tro inte att vi är medlöpare i Afghanistan för gott. Fredsarbetet går ut på att etablera starka optimistiska attityder. När vi lyckas blir processen självförstärkande. Och har vi egentligen något val? Vi försöker igen, så här:

24 okt FN-dagen: Britt Ling och Barbro Fridén sjunger och spelar sånger av Lars Forssell, sånger om frihet och rättvisa, diktade under ett helt liv av tro på ordets makt över skeendet på sikt. Välkomna till Kajutan i Henåns kulturhus kl 19.

1 nov Fredsforskaren och aktivisten Jörgen Johansen påminner oss om att kampen i Burma är långtifrån slut och inte förlorad. Burmesernas attityder stärks av vetskapen om att vi vet, att världen vet. Välkomna till Kajutan i Henåns kulturhus kl 19.

19 nov Folkhögskoleläraren Anders Dejke berättar om palestiniernas liv på den ockuperade Västbanken. Han har vistats i byn Yanoun och i staden Tulkarem som s k ledsagare åt utsatta palestinier. Även här är vetskap och närvaro viktiga. Välkommen till Kajutan i Henåns kulturhus kl 19.

Höstens studiecirkel startar 29 oktober hos Annika Göthberg på Hälleviksstrand. Ring och anmäl att du kommer, 52526. Vi börjar med en liten skrift om utvecklingen i Venezuela och en bok med titeln Americanos.

***

Hur optimistiskt vi än förhåller oss till världens tillstånd måste vi också böja oss för realiteter. Vår vän och medarbetare sedan 1972, Mr S. Balasubramanian (Balu), i Chennai, är död. Så även hans vän och stora stödjare Märta Jarlevik i Göteborg. De dog i samma månad, augusti.

Balus historia speglar spelet mellan överhet och opposition. Som student och därefter lärare på sextiotalet blev Balu av överheten betecknad som bråkstake – ”mischievous”. Han drev obekväma elevpolitiska krav och lämnade så småningom sin tjänst och blev socialarbetare hos föreningen Svalorna – The Swallows in India - i slumområdet Cherian Nagar. Där arbetade han ihop med Ola Friholt 1972 och gjorde sig känd för radikala grepp, vilka efter några år blev svårsmälta för den indiska styrelsen, som hade ett ansenligt inslag av s k ”inflytelserika” överklasspersoner. 1975 blev det dags att starta en egen organisation tillsammans med nio andra som solidariserade sig med hans synsätt och arbetssätt. Synsättet grundades på övertygelsen att välgörenhet skapar passivt beroende och arbetssättet gick ut på att analysera fattigdomens problem och orsaker tillsammans med kvinnorna i slummen. De tio bildade organisationen Sevapriya och samarbetade i trettio år i tre olika slumområden.

Balu var den ende högutbildade i gruppen. Övriga hade fyra till sju år i indisk grundskola, vilket då var lika med nära noll… Av Balu lärde sig de övriga att planera och genomföra olika kampanjer för småsparande, start av små företag med hjälp av mikrokrediter, demonstrationer, budgetering, bokföring, redovisning, styrelsearbete m m. Gruppen på tio minskade med tiden till sju, varav sex var födda och uppvuxna i slum. Lärare och fadersgestalter finner ofta att någon av lärjungarna gör uppror mot lärjungerollen. Det uppstod en spänning mellan Balu och gruppmedlemmen Durai, vilket Balu sökte desarmera genom att träda tillbaka till en roll som konsult till styrelsen. Ödet ville emellertid att Durai vann trettio miljoner rupier på ett lotteri. Som vi berättat tidigare steg detta honom och hans fru Jambu åt huvudet. Deras egensinnighet skapade ett sammanbrott i föreningen. Fredsrörelsen på Orust bröt med Sevapriya och tillsammans med tre av de gamla aktivisterna startade Balu en ny stiftelse med namnet ”Solidarity Trust”, som omedelbart började sitt arbete bland fyrtio familjer som av den expanderande oljeindustrin berövats sin åkerjord strax utanför industriområdena i norra Chennai. Fredsrörelsen på Orust stödde gruppen under de senaste tre åren. Under dessa tre år stod det klart att Balus tid var utmätt av en sent upptäckt cancer.

Några veckor före sin död upplevde Balu att hans livsverk Sevapriya kanske ändå inte hade havererat. Durai och Jambu knackade på medförande lunch och framförande sina ångerfulla ursäkter för vad de ställt till med. Tillsammans ringde de oss i Sverige och de två bad om ursäkt för allt. Nu skulle allt ställas till rätta och nytt samarbete inledas. Orsaken till denna omvändelse var sannolikt nyheten om Balus hälsotillstånd. Vi hade redan tidigare antagit att de två nyrika efterhand skulle upptäcka att deras rikedom gav dem många nya vänner på deras nya ekonomiska nivå men att den vänskapen skulle visa sig ihålig, eftersom de två förblev lika lågkastiga som de fötts. Kanske bidrog detta faktum …

Idag råder ett flytande tillstånd. Vi hoppas att Balus tre trogna ska kunna överta hans lägenhet och kunna lämna sina små kyffen för gott. På något sätt måste de kunna matcha de två mångmiljonärerna, som väl annars kommer att dominera samarbetet.

I Fredsrörelsen på Orust ser vi möjligheten att vi garanterar deras löner och bostad och att vi återupptar den samarbetsmodell som strandade efter miljonvinsten. Vi kallar den för ”Blomstermodellen”, något vi prövat i Fredspolitiska föreningen Pax i Göteborg på 80-talet. Kortfattat går modellen ut på att var och en ansvarar för ett blomblad av en eller två verksamheter. Samordning och resursfördelning sker vid veckomöten i själva blombotten, där alla deltar. Arvet efter Balu blir synsätt och arbetssätt. Vi förutsätter att miljonärerna betalar sina egna kostnader och skjuter till lika mycket som Fredsrörelsen på Orust.

Allt måste fästas på papper och undertecknas med hjälp av den jurist i Chennai som känner oss alla.

Erni och Ola Friholt besöker Chennai under två veckor i januari. Det besöket betecknar vi som avgörande för våra framtida insatser för slummens fattiga kvinnor och barn. Globaliseringen och Indiens rekordtillväxt framställs i våra media som enastående framsteg, men för de fattigaste är den sociala skalan spegelvänd: De som står närmast toppen får det bättre, medan de som står i botten blir alltmer isolerade i sin samhällsroll. Där passar bilden av den expanderande oljeindustrin som äter upp de fattigas åkerjord.

Bilden är bekant också för svenskar i glesbygden, eller hur? En naturresurs betecknas som olönsam och läggs ner… Hur som helst: Världen är en och odelbar.

Fredshälsningar från styrelsen genom

Ola Friholt, ordf. tel 0304-51215 HT07

Hem  Upp