Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken
Siluett

Kära vänner!

Vi börjar vårt årsbrev bakifrån. Med en lägesrapport om tillståndet i Indien.

I skrivande stund, några dagar in på 2006, kl 18 lokal tid har mörkret sänkt sig över Jharkhand. Vi tänder fotogenlampan. Snart ska schakalerna börja sitt kvällsylande, som låter lite som barnagråt.

Hundarna, ägda av ingen men tolererade, skäller tillbaka för att värna sitt revir.

Vi befinner oss på Jagriti Vihara, 70 km från Ranchi, där en organisation, som vi samarbetar med, arbetar med fattiga adivasis – ursprungsfolken.

Den närbelägna kolgruvan är gigantisk, 200 km lång, säkert 100 meter djup. Genom sin expansion tvångsförflyttar den hela byar. Den ska förse landet med elektricitet, men har glömt den befolkning som den trängt undan. Ingen el här inte…

Vi kom från södern, från ett 30-gradigt våtvarmt Chennai, till Jagriti Vihara med vintertemperatur runt 5 grader nattetid. Ute som inne. Vi frös förfärligt de första nätterna.

I Chennai finns den andra organisationen vi arbetat ihop med i trettio år, tidigare kallad Sevapriya, numera omorganiserad till Solidarity Trust.

De välkomnade inte bara oss två, utan också dotter Angelica med familj och vännerna från Hälleviksstrand med familj, inalles 12 personer!

I Chennai besökte vi området där vännen Balu och medarbetare startat nya verksamheter. Att ta sig dit tog två timmar på eländiga vägar.

En dag uppvaktade de oss på YWCA där vi bodde, med sånger och presenter, med barn och barnbarn, tillsammans 27 personer…

Indienresan, den första för våra barn och vänner, blev en stark upplevelse. Även de blev varse att Indien har öppnat sig helt för storkapitalet, vilket bl a syns som en stor vräkighet i städerna. Ingenstans finns så stora reklamskyltar som i Chennai. De brer ut sig hänsynslöst överallt, medan den vackraste byggnaden i stan, The Museum of Fine Arts, håller på att falla samman. Kapitalet river och bygger nytt med stor frenesi. Slumområdena trängs undan. Man skulle kunna tro att de inte finns längre.

Arundhati Roy talar om skillnaden mellan det politiska skrytets ”Shining India” och ”India”. Det ena ett urbant bländverk, det andra landsbygden där de flesta människor bor. Där innebär ”utvecklingen” att en genomsnittsfamilj idag äter 100 kg ris mindre per år än för femton år sedan, hävdar landsbruksekonomen Utsa Patnaik.

*

Men tillbaka till det gångna året. Det dominerades av efterspelet till tsunamikatastrofen och i viss mån av de hjälpinsatser som gjordes. Efterspelet bestod mest i oppositionspartiernas jakt på utrikesministern, som tog ledigt över de ödesdigra juldagarna, i likhet med 95 procent av övriga medborgare. Försumlighet är klandervärd, men hetsjakten stod inte i proportion till den omsorg om offren som Sverige senare fått beröm för. De internationella hjälpinsatserna blev ofta tomma ord och därutöver en mängd oöverlagda charitygåvor åtföljda av skrytsamma plakat av typ ”Dessa bostäder byggdes av Rotary för tsunamins offer”.

Under vår Indienresa vid slutet av året såg vi resultatet av sådana insatser. Hela byar av palmbladshyddor hade byggts i låglänt terräng, som under de följande monsunregnen översvämmades och måste överges. De tättbebyggda

skrytbyarna härjades också av bränder som ännu en gång ställde de drabbade på bar backe.

I Chennais fiskhamn fanns ett tusental båtar, varav trehundra gick i kvav förutom övrig förödelse. Oöverlagda hjälpinsatser med kontanter från rivaliserande hjälporganisationer ledde till att fiskare förvandlades till aggressivt krävande desperados. Ingen utomstående vågar sig idag ner på den kajen.

*



Här hemma, vid sjöfåglarnas vintervatten, ruvar vi över de eviga frågorna om vad vi faktiskt kan göra med våra ord och de pengar vi kan samla in till våra medvetet handlande vänner i Indien. Vår kulturs motsägelser är svindlande. Dygnets alla distraktioner och förströelser står mot den vardagshumanitet, medkänsla och tidskrävande omtanke som präglat medelsvensson i årtionden och som vi ännu hoppas så mycket av. Å ena sidan undanflykt och ursäkter, å den andra lyhördhet.

Visst, världen är som den är, och, visst, det är svårt för oss att vika undan storskalighetens förkvävande täcke. ”Men ändå, ändå …” som kampvisan säger. Vi kan inte vara tillfreds med att slå i fågelboken vid fönstret. Igenkännandet räcker bara som utgångspunkt, inte som mål.

I trettioåtta år har vi nu samlat fakta, organiserat, sovrat och returnerat till våra bröder och systrar och försökt vidmakthålla den solidaritet som artonhundratalets folkrörelser skapade. Nu hotar folkrörelserna att drunkna i brottsjöarna av propaganda från Vita Husets hycklare och alla dess styrda media.

Hur mycket flytkraft har den kulturella räddningsflotten, timrad genom seklers ödmjukhet, hopp och trots? I både den katolska och lutherska tankevärlden finns en tro att ondskan leder till sin egen undergång. Men vad blir priset? Vem betalar?

*

Som om tsunamin inte vore nog, kom snart det förödande yrvädret Gudrun (!) och fällde granplanteringarna i södra Sverige. Nog sår det monokulturella onda fröna till sin undergång. Men de små skogsägarna får lida för storföretagens strategiska ovilja att betala ett anständigt pris. I trettio år har vi pekat ut detta systemfel. När leverantörerna står i kö kan man sänka priset, och när kunderna köar kan man höja det. Allt lidande i processen bortförklaras med en teori om tillgång och efterfrågan. Vi hävdar att svaret bör vara ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Ingen teori i världen får tillåtas upphäva detta.

Runt våra egna knutar surrade vi allt som var löst och pallade upp allt av värde i källaren och sjöboden inför det annalkande högvattnet. Cafétaket av plast sprack av vindtrycket trots linor och plankor. En tjugotvå millimeters spånskiva som låg ovanpå blåste iväg som ett frimärke mellan sjöbodarna. Naturen gjorde en markering.

*

I Piteåtrakten dödades en jägare av en skadeskjuten björn. Den unika händelsen fyllde media. Samma vecka mördades en trebarnsmor av sin ex-man. Denna alltför vanliga händelse fick obetydlig uppmärksamhet. Men blev upptakten till en landsomfattande manifestation av ”Män mot våld”. Vi deltog på Gustav Adolfs Torg i Göteborg tillsammans med några hundra andra. Olas banderoller ”Män för kvinnofrid” och ”Världskvinnomarschen” användes också på åttonde mars och vid andra tillfällen.

*

Året blev ingen höjdare i världsperspektiv. Men en höjdare för oss personligen, med Fredsrådets ”Lilla Fredspriset” till oss båda och nomineringen för Erni som enda svenska, tillsammans med 999 kvinnor från hela världen, till Nobels fredspris. En ’nobel’ själ fnyser kanske och tycker att detta med priser är ett fördärv. Men utan att snegla på andra fredsarbetare som blev utan, blev vi mäkta glada. I synnerhet som motiveringen betonade vårt ”… arbete för fred och internationell rättvisa som med enastående uthållighet pågått i mer än tre decennier…” På FN-dagen den 24 oktober blev det prisutdelning och hyllningar i Gustav Vasa kyrka i Stockholm. Barn och barnbarn och vänner var där. Något gott att lägga i minnenas glädjeskål.

*

Pris och nominering förde en hel del arbete med sig. Mycket uppmärksamhet också, intervjuer och videofilm av journalister ända från Tyskland för Österrikes TV och Frankfurter Rundschau om våra livsprojekt och erfarenheter. Och många glada tillrop kom oss till del. Månne var man lite märkvärdig…

Men Nobelpriset gavs till IAEA och dess chef El Baradei, som hårt ansatte Nordkorea och Iran, men anpassligt teg om USAs kärnvapenrustning i rymden och Englands kärnvapenrustning i haven.

Och av nomineringen blev det en tjock bok ”1000 Peace Women across the Globe” med lika många uppslag med alla de nominerades koncentrerade levnadshistoria och foton. De schweiziska kvinnorna som lanserade själva idén ger inte upp. Nobelkommittén i Oslo kommer att få ett förnyat förslag år 2006.

*

Inför de ödesmättade folkomröstningarna i de demokratiskt konsekventa länderna i Europa skrev vi en analys av den tilltänkta konstitutionens försvars- och säkerhetspolitiska avsnitt. Den spreds av fredsforskaren och vännen Jan Oberg via TFFs hemsida och fick uppskattning av fredsforskningens fader och tillika vännen Johan Galtung. Analysen ledde också till några offentliga diskussioner under året.

Lyckligtvis stoppades konstitutionsförslaget av både fransmän och holländare, och vi slapp skämmas över riksdagsmän som förvägrade oss folkomrösta. Övergången till totalitär formaldemokrati hejdades, för hur länge?

Vår analys kan läsas på Fredsrörelsen på Orusts hemsida: www.fredsrorelsen-pa-orust.se Vi tar gärna emot synpunkter för att vidareutveckla analysen inför nästa omgång, som säkert kommer inom kort.

*

Caféet gick in på sin 19:e säsong. Vi försökte trappa ner med kortare öppethållande på dagarna och kortare säsong. Men vi var ändå rejält trötta i början av augusti.

Då lånade vi ut bryggan till bröllopsfirande granntös. Det blev mycket lyckat trots att regnmoln hängde hotfullt över provisoriskt uppriggad presenning.

*

Härligt varm och molnfri var påsken. Då kom ett stort sällskap från Tyskland för att fira vännerna Bettina och Luckys bröllop. Ut med båt till Vasholmarna och vigsel under bar himmel.

*

I april träffades släkten i Nacka kyrka för att ta farväl av Ernis systerson Clausi och hans Jeanne – offer för tsunamin den 26:e december 2004. Det blev en gripande ceremoni och en påminnelse om livets sårbarhet och hur allt så plötsligt kan vara för sent.

*

Så träffades systrarna Götz – Gertl, Friedl och Erni – på Gotland, efter 20 år. Det blev en stark upplevelse. Samvaron, Österrike-sångerna, svågrar och syskonbarn med familjer, Visby och Fårö…



Och i mars månad en vecka utförsåkning i Kläppen i Dalarna med döttrarna Ida och Angelica, barnbarnen Leo och Gustav och vännen Hermine. Leo suverän och tålmodig lärare i slalomens turer till sin läraktiga mormor. Alla vurpor glömda. På kvällarna i stugan ömsesidig massage, sång och mycket skratt.

*

Vid SKV-stämman i maj i Karlstad valdes Erni för andra gången till riksordförande.

Världskvinnomarschen stod högt på programmet hela året. Först på 8 mars i Göteborg, sedan deltagande i stafettmöte i Köpenhamn – där manifest och lapptäcke överräcktes för vidare färd genom länder och kontinenter. För att den 17 oktober landa vid målet i Burkina Faso. Det kändes märkvärdigt att få vara en del av kvinnornas gemensamma ansträngningar för en värld fri från våld och fattigdom. Höjdpunkten blev sedan mötet med norskorna i Morokulien, gränspunkten mellan ”brödrafolken”, som för bara hundra år sedan var nära att gå i krig mot varandra.

Ett av Jan Khouback nyskrivet skådespel om Alfred Nobel och Bertha von Suttner, som fick fredspriset 1905, uruppfördes. Vår nybildade kör Berthas systrar sjöng. Myggorna surrade. Aase Bang berättade om kvinnorna och unionsupplösningen. Berit Ås föreläste om kvinnorna och fundamentalismen. Allas gemensamma ansträngningar fick sin belöning, och sedan sjöng vi halva natten till Barbros dragspel alla gamla och nya tjej- och kampsånger.

*

Inför ett nytt bokprojekt om ”Kvinnorna i bergen” ledsagade vi författarinnan Florence Hervé, hennes man Thomas och fotografen Katharina till Kiruna, Puoltsa och Nikkaluokta. Det blev intervjuer och samvaro med de samiska kultur-personligheterna Majlis Skaltje och hennes man Järva-Per Blind, hon konstnär och han konsthantverkare, båda renägare och författare.

Samernas historiska och nutida öden tecknades av dem med kraft och skärpa. Vi deltog i renskillning inför höstslakten och befann oss mitt i strömmen av springande renar i fållorna på fjället. Renarna lever i frihet och möter det mänskliga tvånget med lasso och kniv endast några korta ögonblick vår och höst. Ändå tvingas de nu av klåfingriga EU-byråkrater att med avsågade horn fraktas i ångestskapande lastbilstransporter till hiskliga slakthus tjugotals mil bort.

Och i rättegångar enligt sydsvenska lagar om markägande tvingas samerna bevisa att de i tusen år använt betesmarker ända ner i Jämtland och Härjedalen.

Naturfolk lämnar inga skräphögar och ingen förstörelse efter sig. Det finns inga synliga bevis, och därför ges inga rättigheter. Så fortsätter sekellånga övergrepp mot vår nordiska urbefolkning.

Våra möten med urbefolkningar i Indien och Bangladesh visar oss samma mönster som i Sverige. Men under övermakten skymtar överallt de traditioner som skapats av livet tätt inpå naturen, som en del av den. Vi måste försvara och bevara detta.

*

Mot slutet av året blev vi plötsligt medvetna om Sveriges militära medverkan i Afghanistan. Redan 2001 inbjöds ”vi” av ockupationsmakten Storbritannien att delta i dess Nato-organisation ISAF för att kontrollera landets norra delar. När två svenska soldater dödades i november blev den hemliga militärinsatsen inom Nato plötsligt allmänt känd. Etablissemanget försöker förklara att ISAF skulle vara en FN-styrka, trots att FN aldrig godkänt kriget eller gjort några militära åtaganden. (Man kunde i så fall ha väntat sig t ex beteckningen UNISAF eller UNSAF, som annars är brukligt)

Så sprack vår stolta tradition av 200 års obruten fredlighet. Sverige är i praktiken en krigförande Nato-stat. Och om vi inte lyckas förhindra det är vi snart också en ansvarig del av EUs kärnvapenmakt. Har vi tid med semester?

*

I våra strävanden att belysa och motverka sådana skeenden arrangerade och medverkade vi i program i Göteborg och i vår gamla skola på Orust.

I skolan ledde fredsforskarna, aktivisterna och vännerna Jörgen Johansen och

Majken Jul Sörensen ett seminarium om ickevåldskampens teori och praktik -

”Gandhi på 2000-talet”. Utveckling av ickevåld, fred med fredliga medel, det som borde stå på EUs dagordning men inte ens finns i dess konstitution… Solidaritet

med våra indiska vänner och aktivister, Balu, Rani, Kumaresan, Christina, Jaya, Sushil, Suman, Rajesh och andra. I allt detta och i samvaron och stödet inom Fredsrörelsen på Orust, i SKV och i Jagriti Viharas Vänner finner vi glädje, värme och kraft. Ensamma kämpar hör hemma i sagor och myter. ”Vi två” betyder mycket. ”Vi alla” betyder ännu mer.



Äldsta dottern Angelica fyllde redan halvsekel, och yngsta dottern Åsa blev 40! Festligheterna blev minnesvärda. Vi tackar er alla döttrar och mågar för att ni förgyller vår tidiga ålderdom. Ola firar 50 år efter studentexamen i vår. Och alla ni andra goda vänner som ofta sätter guldkant på tillvaron…



Stocken den 15 feb 2006
LÄNGE LEVE
HAROLD PINTER!



Erni & Ola Friholt erniola@tele2.se