Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken

Siluett

Stocken, nyåret 2005

Nyåsbrev

Kära vänner!

Just när vi satte oss tillrätta för att summera det gångna året slog katastrofen till i form av jordbävning, följd av en flodvåg, aldrig skådad. Vi fick lära oss ett nytt ord: Tsunami. För alltid förknippat med skräck och sorg.

Systersonen och hans fru blev kvar i Phuket, Thailand, deras barn blev räddade.

Våra indiska vänner i Chennai skriver att vågen gick förbi dem, de överlevde. Däremot slogs många liv i spillror, där vår vän Ranganathans Tede Trust arbetar med fiskarbefolkningen. För ett litet ögonblick blev "alla människor bröder", rik som fattig, i den totala, jämställda utsattheten för naturmakterna.

Många av de svenska överlevande beskriver den omsorg och hjälpsamhet de fick motta av thailändarna, själva hårt drabbade. Och givmildheten hos svenskarna i gemen har aldrig varit större, miljoner har på kort tid samlats in till stöd för alla drabbade. En personlig sorg har blivit en kollektiv sorg.

Men "…medkänslan är en instabil känsla - den behöver översättas i handling, annars förtvinar den…" skriver den nyss bortgångna författarinnan Susan Sontag. Måtte den kollektiva sorgen nu övergå i en kollektiv insikt, en större ödmjukhet, en vilja till att bidra till en jämlikare fördelning av världens resurser.

Vi får inte gå tillbaka till den i stillhet pågående katastrofen där 29 000 barn dör av svält eller enkla sjukdomar, alldeles i onödan, varje dag! 200 000 i veckan.

"Tragedin är en varning till oss alla", skriver Gudrun Schyman, Christina Spännar och Jan Öberg från TFF (Transnationella Stiftelsen för Fred och Utveckling), och fortsätter: "Mänsklig och ekologisk säkerhet måste nu ersätta militär säkerhet. Vi behöver nya prioriteringar och en global omsorgsetik. Det är vad globalisering borde handla om nu. Vi måste lära att respektera att allt hänger ihop med allt annat - och sluta fred med såväl Moder Jord som med varandra".

En nåd att stilla bedja om?

Nej, inte stilla.

Våra idéer om en fredlig värld torgför vi så ofta vi kan och lär väl inte sluta med det även om vi är väl fyllda pensionärer.

Kulturlada

kulturlada

SKV fyllde 90 år. Det firade vi med ett flertal seminarier. Göteborgsavdelningen tog uppdraget att anordna ett fredsseminarium. Vi genomförde detta på vår ö, i Helgas Bergakungens lada i Tönsäng, nära Stocken. De praktiska förberedelserna var som vanligt omfattande. Men tillsammans med Fredsrörelsen på Orust och ett antal kvinnor från SKV i Göteborg fixade vi det hela. Vädret var visserligen inte med oss, det stormade, regnet öste ner och det var kallt… i mitten på september. Vi satt invirade i filtar i ladan. Men vi sjöng och fick höra på jättebra föredrag och festade ordentligt på kvällen. Alla intygade att det varit en oförglömlig tillställning. Och Bohusläningen skrev:"…Ledorden är engagemang, fred, förlåtelse, återupprättelse och att aldrig ge upp. När fyra, fem internationellt kända föreläsare för fred besöker Orust, så gör detta kommunen till en mycket internationell plats…Det gör makarna Friholt inte bara till ambassadörer för fred, utan också till en kulturinstitution på Orust".

Vi genomförde ett spännande Rörelseforskningssymposium på vår brygga veckan efter att vi stängt caféet. I ljuvligaste augustivärme. Anledning var 20-årsjubiléet av ett bokprojekt där vi också deltagit. Tre böcker gavs då, år 1984, ut med titlarna: Krisen - Rörelserna - Alternativen. Nu skulle författarna träffas och summera. Vad har det blivit av våra idéer? Har utvecklingen gått i den riktning vi trodde? Och hur ska vi gå vidare?

Johan Galtung var en av författarna och redaktörerna och kom farandes till Stocken. Tillsammans var vi ett 20-tal personer. Det blev insiktsfulla redogörelser och samtal och berättelser om vad författarna håller på med nu, samt att: ja, vi skulle fortsätta och försöka skriva gemensamt igen. Bryggfesten på kvällen blev oförglömlig.

Fair Trade

Olas föreläsningar i gymnasieklasser om rättvis handel fortsatte och väckte samma gensvar som föregående höst. Även om Sverige hittills släpat efter rörelserna i andra länder kan vi glädja oss åt att de ungas intresse för solidarisk konsumtion av varor "made in dignity" är i stigande. Samtidigt möts vi 10-15 gamlingar med stigande genomsnittsålder månad efter månad i Fredsrörelsen på Orust. Och vi håller ut, eftersom vi tror att någon form av varaktig organisering måste fortsätta, om så bara för att övervintra tills de yngre upptäcker behovet av kontinuitet i protester, folkbildning och alternativbyggande. Vi kan också glädja oss åt att medlemstalet växer i kapp med åldersmedeltalet. Det är detta eviga "att nå ut" tvärs genom underhållningsvåldet som ibland faktiskt lyckas.

Frauenpolitischer Ratschlag

Erni "nådde ut" i Düsseldorf till 1500 kvinnor på Kvinnopolitiskt rådslag, dit hon återigen bjudits för att tala om kvinnorna i Sverige. Anförandet ingår i en bok där de nitton utländska gästerna berättar om läget i sina länder. Även i Umeå, på Kvinnohuset och hos Folkuniversitetet, kom många unga för att få höra om Fistulasjukhuset i Etiopien och om Världskvinnomarschen. Vi deltog båda i Göteborgs Sociala Forum med sistnämnda ämne och Rättvis handel.

Sevapriya Solidarity Trust

I mars och april besökte Ola vännerna i Sevapriya i Chennais slum och bland ursprungsfolken i Jagriti Vihara i Jharkhand. Vi känner dem alla sen mer än 30 år, och mycket går fortfarande efter ritningarna. Men ödet sätter också oväntade krokben: Den kanske fattigaste aktivisten i Sevapriya vann plötsligt trettio miljoner rupier på ett lotteri. Han och frun tappade orienteringen och började agera självsvåldigt. Dolda hävdelsebegär blommade, och verksamheterna kollapsade med sammanhållningen i gruppen. De nyrika köpte över ännu en styrelsemedlem, vilket marginaliserade våra gamla vänner Balu och Rani. Sevapriya kantrade mot välgörenhetskaraktär. Ola försökte lösa detta genom att dela upp arbetet i separata ansvarsområden. Men de nyrika vägrade anförtro sina forna kamrater någon del av verksamheten. Sammanbrottet blev ett faktum, och Fredsrörelsen på Orust liksom övriga stödjare upphörde med sitt bistånd. Fyra av våra sansade vänner har nu bildat en ny organisation: The Solidarity Trust. Vi håller dem privat under armarna tills de kan visa upp en verksamhet vi kan samla pengar till.

Trots misslyckandet efter 30 goda år med Sevapriya finner vi att vi bemödat oss i god tro och att behoven fortfarande är oändliga. Vi instämmer i Martin Luther Kings ord: "Organisationer är som koraller. De gamla dör, och nya byggs ovanpå." Är ni med och bygger?

Jagriti Vihara i Jharkhand sprider nu sitt arbete till 20 byar. Med vännen Balu från Chennai deltog Ola i planeringsarbetet för en ny ansökan om stöd från Sida till arbetet som utförs av vännerna Jaya, Suman, Sushil, Rajesh och andra folktalare, filosofer och organisatörer där. I december fick vi ja från Sida för två år till av mobilisering och träning av bybor till samarbete för en självständig framtid.

Senare under året visade det sig att Balu måste opereras för cancer med metastaser. En tragisk lön för 33 år av socialt arbete på fattigdomsvillkor. Vi är en liten grupp som betalar hans fortsatta behandlingar. Balu har av läkarna utmätts en framtid av två år eller lite mer.

Här på hemmafronten har vi långsamt insett att vårt solidariska sommarcafés livslängd nog inte blir längre än vår vän Balus. Med nödvändig omorganisering och minskat nattarbete hoppas vi kunna nå tjugo säsonger och sluta när vi fyller 70 år. Fast kanske finner vi ändå någon form att fortsätta i… Caféet har ju gjort livet mera levande med alla positiva kontakter, idéspridning och kulturverksamheter.

Björn

Undrar ni hur det har gått med våra björnar i Hälsingland? Jodå, vi var där i stugan och närmare de stora nallarna än någonsin. De var framme och plundrade ett jordgetingbo alldeles bakom torpet och efterlämnade sina ilningsskapande klo- och fotavtryck…

När för första gången på hundra år en björnjägare blev dödad av sitt tilltänkta byte och krav restes på utrotning av björnar, fattade ju äntligen en grupp män i Piteå vad patriarkatet är och frågade om de också varje vecka borde skjuta de män som misshandlar en kvinna till döds. Det blev startskottet för nya aktiva mansgrupper.

Hur tar vi oss an dessa vanliga skrämda män som bara har våld som svar på sina sociala tillkortakommanden? Världskvinnomarschen har detta som ett huvudtema.

På det internationella planet fortsätter samma mentala handikapp att utöva sitt våld och samtidigt försöka vinna politiska poäng på en låtsad människokärlek. USA-regimen lovar nu 350 miljoner dollar till de olycksdrabbade i Sydöstasien, med tonvikt på det islamdominerade oljerika Aceh, och detta oavsett deras religion… På Irakkriget satsar man samtidigt 200 miljarder. "Krigets första offer är sanningen" satte Philip Knightley som titel på sin bok om propagandan. USAs blockader och ständiga bombningar av Irak från 1991 till idag har redan krävt minst en miljon civila irakiers liv. Patriarkatet fortsätter med att censurera sådana fakta för att hålla medborgarna lugna och fogliga.

Den gammaltestamentliga auktoritära våldsideologin tillåter Israel att fortsätta sitt murbygge på den mark de ostört ockuperar sedan juni 1967. Om detta förväntas palestinierna förhandla och kompromissa! Måtte hälsan stå oss bi i dessa frågor!

World March of Women

marchelogo

Det kan inte finnas något tvivel om att vår militariserade värld är ett resultat av patriarkatet/manssamhället. Samtidigt finns det en mängd kvinnor och män som inser vidden och skulle hälsa varje försvagning av patriarkatet med glädje. Det gäller att genomskåda och förändra invanda strukturer både politiskt och privat. Visst, det är lätt att säga tulipan. Men vilka utom vi som lever nu har ansvar för fortsättningen.

Vår gemensamma fredliga kraft

I efterspelet till flodvågskatastrofen drivs stenåldersfolken i Andamanernas djungel in i det moderna samhället. Är detta bara det oundvikliga öde som en osynlig storebror mätt ut? Denne patriarkatets galjonsfigur vars skiftande gestalt bär namn av internationella monopolföretag som glufsar i sig folkens frihet och rätt överallt.

Kan någon försoning vinnas med denna modernitetens ordning, vilken i sig, fast ofrivilligt, regisserat katastrofens omfattning, både denna och de framtida? Hur kan vi följa vårt hjärtas försonliga stämningar och samtidigt handla beslutsamt mot storskalighetens maktapparater?

Motstridiga känslor finns alltid inom en sund aktivist. Gandhi löste dilemmat genom sin stränghet och sanningskärlek i sak och sin respekt för den enskilda människan oavsett hennes roll.

Duger vi då bara som Gandhikopior i kampen? Nej, inte kopior! Vi måste nog nå en egen övertygelse för detta. Steget ovanför finner vi: "Herre förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!" Där lurar en fara, för visst gäller det ändå att "take the toys from the boys"… med vår gemensamma fredliga kraft, samma kraft som väcks i hjärtat av den skuldlösa naturkatastrofen.



Vi önskar er alla ett lyckosamt år 2005



era tillgivna



Erni & Ola

Upp

Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken