Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken

JAGRITI VIHARA januari 2006

År 1974 kom vi från Bangladesh till Bihar i Indien, Ola och jag. Utanför staden Ranchi, på Chotanagpur högplatå, hade en idealist vid namn S. Upadhyay (Jaya) satt sig i sinnet att bygga en folkhögskola för ursprungsfolken – adivasis – som bodde runt om i skogarna.

Jaya, med läraryrket i bagaget, hade hamnat i Sverige och lärt känna folkhögskolorna. Han ville kombinera det systemet med Gandhis skolidéer, som fortfarande fanns i Indien.
När vi kom till Jagriti Vihara – ”Uppvaknandets Kollektiv” – som det utsedda området snart döptes till, hade skolan just börjat. Runt ett stort banyanträd hade man byggt upp en plattform. Där satt förväntansfulla barn och vuxna, kvinnor och män. Så småningom byggde de med förenade krafter sin första riktiga skolbyggnad. Allt gjordes för hand. Mycket lärde man sig genom misstag och nya försök, att tillverka tegel till exempel.

Då, 1974, var skogen ännu bitvis mycket tät, tigrar fanns här, vildsvin och schakaler. Adivasis levde av vad skogen kunde ge.

Den bilden ändrades undan för undan. Först kom skogshuggarna som trängde undan befolkningen, sedan statliga företag som utvecklade kolgruvenäringen. Med förfärande hastighet åt sig kolbrytarna och grävmaskinerna ner i berget och in i skogen. Hela byar flyttades. Invånarna bjöd hårt motstånd. Polis fick sättas in. Mycket enkla bostäder byggdes som ersättning för en del av de tvångsförflyttade. Där finns varken jobb, skola, sjukstuga eller åkerjord och skogar att leva av. Kompensation för förlorade liv kom ibland, för det mesta inte. En berättigad känsla av att bli behandlad som boskap som kunde flyttas hur som helst, växte sig starkare och ledde till mera misstro och mera motstånd mot myndigheter och regering. Idag är motståndet en fullt utvecklad gerillarörelse även här.

Jagriti Vihara utvecklades vidare. Och blev utsatt för hot och repressalier från rika grannar som trodde adivasis uppstudsighet härrörde från skolan i Jagriti Vihara.

För fem år sedan delades delstaten Bihar i två. Den nya delstaten, där Jagriti Vihara finns, heter Jharkhand och är adivasiland. Men den nya delstatsregeringen förmår inte heller beakta adivasis intressen och rättigheter. Gerillakampen fortsätter, till och med med större intensitet. Gerillan tror på och använder sig av våld och vapen, liksom regeringen och polisen.

Jagriti Vihara befinner sig mitt i detta spänningsfält. Både regeringen och gerillan respekterar dock Jagriti Vihara och dess arbete, som genom alla år oförtrutet fortsatt med att göra livet drägligare för de mest utsatta befolkningsgrupperna här.

Efter den första skolbyggnaden följde flera. Många idéer prövades och byggdes: snickeri, tegeltillverkning, plantskola, liten klinik, lärarbostäder, kök, samlingssal där seminarier kan hållas samt internat för flickor – de mest missgynnade i samhället. Just nu provar man att odla champinjoner!

Ett otal träd har planterats och vuxit sig stora: mango, litchi, jackfruit, guava, tamarind, rosenträd, teak, mahoa, neemträd och många fler. Man delar ut trädplantor till byarna för att försöka återställa delar av skogen.
Verksamheterna har också utökats och omfattar nu 20 byar som får råd och stöd från Jagriti Vihara.

Vi beskådar ett livsverk igångsatt av en enda mans önskan att i praktisk handling genomföra det många predikar i teorin: att skapa rättvisa och jämlikhet för förtryckta fattiga människor. Gandhis praktiska ickevåld och civilkurage utgör ledstjärnorna.

- Men vi dansar på slak lina här, menar Jaya. Just idag fick han höra om 37 bybor alldeles i närheten som utsatts för direkt vapenhot av gerillan. Deras mål är med all säkerhet den nya polisstationen. Männen kommer på natten och kräver husrum och mat. ”Ge oss det ni har kvar” säger de, men mycket sällan finns något över när familjen har ätit. Så får kvinnorna göra upp eld och tillaga något. Befolkningen är lika rädda för gerillan som för polisen.
På väg i jeep till en avlägsen by pekar Jaya ut platsen där en mina exploderat nyligen. I väntan på polisfordonen utlöstes den för tidigt och ingen dödades den gången.

Vi uppmanas att inte gå ensamma i skogen.

Medan jag skriver i skenet av stearinljus – elen lyser mest med sin frånvaro, räkningar för den obefintliga elförbrukningen kommer dock regelbundet – och i femgradig ”värme” och med stela fingrar, hör vi schakalerna yla utanför vårt fönster. Tigrarna och vildsvinen har skjutits och försvunnit i takt med att skogen har avverkats, men schakalerna håller sig kvar nära människorna och deras avfall.

Från och med sin tid i Sverige har Jaya hållit kontakten. Han besöker oss, han reser runt till skolor för att berätta Jagriti Viharas historia och Indiens. På Ljungskile folkhögskola finns föreningen Jagriti Viharas Vänner (JVV). Ola Friholt är dess ordförande. Många kurser har förlagt sina utlandsresor hit. Sida-ansökningar skrivs och har beviljat flera stora bidrag hittills. I samarbete med Jaya och hans kompetenta medarbetare försöker vi i detta hav av behov avgränsa nya verksamheter som ger mest långsiktig nytta. Det skall gå att förverkliga och dessutom falla Sida i smaken.

Att vara på plats, uppleva och ta del av alla svårigheter som omger verksamheten är nyttigt och fyller oss med beundran och framtidshopp.

Erni Friholt
Ola Friholt
www.jvv.se


Hem  Upp