Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken

Bengt Göransson i Henån 14/4 2011

Den 14 april hade vi i fredsrörelsen glädjen att få lyssna till förre kulturministern mm Bengt Göransson. Hans centrala ståndpunkt kan sammanfattas: kulturen kan aldrig förstås som instrumentell. Nyanserad, berikande intellektuell och humoristisk framförde han sitt mycket uppskattade föredrag. All fundamentalism blev bannlyst, liksom det mesta av den borgerliga kulturpolitiken. Med ett driv som få kritiserade Göransson likgiltigheten likaväl som besattheten – och hyllade istället det kreativa och utmanande. Symptomatiskt tyckte han exempelvis, att Anna Odells ”psykiatriska wallrafferi” var lika rätt som det straff hon fick.

Frihet och solidaritet var två andra nyckelord i Bengt Göransons anförande. Han menade också att ”man inte behöver vara marxist för att inse att kapitalismen sjunger på sista versen”. Att vara beredd på det oförutsägbara var ett annat tema. Kritiken mot regionaliseringen av kulturpolitiken likaså. Särskilt skarp var hans distinktion mellan att se på människor som skattebetalare istället för medborgare. Det förra leder till ett förytligat och osolidariskt politikervärv; det senare är nödvändigt. Opera kan inte ställas mot sjukvård. Antalet titlar på ett bibliotek kan vara ett mått på ett samhälles standard, även om en del av utbudet aldrig ens blir läst.

Allra särskilt lyfte Göransson fram publikens betydelse i dess relation till kreatörerna och exekutörerna. Upplevelseindustrins platta utbredning tillbakavisades. Publiken är inte en utan många. Den vana publiken behövs dock som stöd och vägröjare åt den än så länge mindre erfarna.

Enfrågepolitiken, exempelvis miljöpolitiken, ifrågasattes av Göransson. Dessutom, menade han, måste vi lyfta fram och konkretisera det till synes ”lilla”. Samtidigt gäller det att bygga samhällen, inte enstaka hus. Tekniken måste hållas i schack av hjärna och hjärta. All kanonisering av litteratur och kultur i allmänhet begränsar perspektiven, den historiska föränderligheten och friheten. Skolan har ett kulturellt uppdrag den idag inte förmår infria.

Efter knappa tre timmar gick vi i auditoriet hem. Nöjda. Den gamle kulturministern, utbildningsministern, ordföranden i Folket Hus-rörelsen, gästprofessorn vid Göteborgs journalistutbildning med mera visade att gammal inte alltid är gammal i politisk bemärkelse. Vi 40-talet åhörare fick oss många stimulerande tankeställare.

Carsten Schale sammanfattade