Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken
Får jag presentera

ASHA, GITA, RUKSHANA OCH PINKI

Fyra härliga tjejer, 13 – 14 år gamla. De bor i delstaten Jharkhand i nordöstra Indien, nära staden Ranchi. Staden ligger ungefär 70 km från deras hem, men varit där har de nog aldrig. De bor i små byar i skogen, men alla går i skola, Jagriti Vihara skolan. O, den är bra, jättebra, säger de med en mun.

Jagriti Vihara är en organisation som sedan 1974 arbetat framförallt med fattiga adivasis, ursprungsfolken.
När jag frågar flickorna om deras bakgrund och framtidsdrömmar blir det tydligt att de är mycket fattiga.
Ashas far arbetar i kolgruvan. Hans inkomst ska räcka till Asha och hennes sju syskon, mamma och mormor. Rukshana, som är muslim, har sex syskon. Hennes far är chaufför med arbete av och till. Omkring 2000 rupies (knappt 400 kr) kan han få ihop per månad för sin åtta personers familj. – Vi lever ur hand i mun.
Gita har ingen mor. Fadern är jordbrukare, och en bror är lärare. De är sju i familjen. – Vi har mat, det har vi, säger Gita – men det blir inget över att sälja. Pinkis far slutligen har en liten affär där han säljer godis och snacks.
Alla flickorna hjälper till så mycket de kan hemma.
Ingen äger en cykel, som ändå blivit mycket vanligt, även bland flickor. De går många kilometer till skolan varje dag. Där finns bara andlig spis. Jagriti Vihara har inte råd att förse de 450 eleverna med mat. Trots det drömmer ingen om att skolka en enda dag.

Däremot drömmer de om sin framtid.
Asha vill så gärna bli sjuksköterska. – Jag vet hur det är att vara sjuk och få hjälp, säger hon allvarligt. Malarian hade slagit klorna i henne. – Men om det inte går, så vill jag bli polis. Den ska ju också hjälpa människor, tycker hon…
Rukshana önskar sig en utbildning till lärare, i matematik och språk. En effektiv lärare skulle hon vilja bli. Hon inser att hennes far inte har en chans att hjälpa henne. Hon sätter sitt hopp till sina båda bröder.
Gita drömmer om att bli sångerska. Frejdigt ställer hon sig upp och sjunger en sång för oss. Ingen i hennes familj vet något om denna dröm.
Pinki längtar efter att arbeta med media. Någon i hennes by Lapra har en TV. – Kvinnorna är väldigt få där, säger hon. – Jag vill att de ska prata mera om kvinnors och flickors problem. Det skulle jag göra. Jag vet inte vad min far tycker om det, men jag vill…

- I skolan lär vi oss tänka på nationen också, säger denna fyrklöver allvarligt. De tänker att så länge det sociala och ekonomiska systemet är som det är, kanske färre barn är en liten lösning, åtminstone för den enskilde.
- Men de fattiga måste också göras medvetna om sina rättigheter och mera av de rikas tillgångar skulle överföras till de fattiga.
- De politiska ledarna ger en mängd löften som de aldrig håller.
Asha, den politiskt mest medvetna av flickorna, säger att de har en regering utan ”willpower”. – De bryr sig inte… I samma ögonblick de får makt får de också en mängd pengar och glömmer sin bakgrund. Gita fyller i: - Våra vägar är förskräckliga, inte sant? Dricksvatten är en bristvara. Regeringen har satt upp ett sjukhus här, särskilt för de fattiga, men där finns ingen medicin… Överallt här omkring finns massor av kol och en jättekolgruva (200 km lång), men vi får ingen elektricitet. Även en unge som jag begriper att det måste vara något fel… - Vi frågar våra lärare. De säger att de styrande inte tar detta på allvar. Men att de (lärarna) inte heller kan göra något åt det.

- Lär ni er något om den övriga världen? – Ja, vi vet en del genom geografin. Till exempel vet vi var Sverige ligger. Men inte mycket mer. I vår skola får vi i alla fall träffa utländska gäster, som dig till exempel. Det förekommer inte i andra skolor.
Alkoholmissbruk och våld mot kvinnor är väl kända fenomen. De berättar om en lärarfru som blev våldtagen. När hennes man kom till hennes hjälp sköts han. De medger att de är rädda ibland. Många fattiga tycks ha förlorat allt hopp. Då börjar de dricka, också kvinnorna.
Dessa allvarliga 13 – 14 -åringar är dock fast beslutna att tillsammans bekämpa alla orättvisor de i så stort mått är omgivna av.
Ska vi våga oss på en jämförelse med våra 13-14åriga ungdomar i Sverige?

Efter intervjun med de fyra flickorna ovan fick jag besök av ännu en fyrklöver:

PRATIMA , SAVITA, PUNAMI OCH JASMANI

alla ”äkta” adivasis, tillhörande ursprungsfolken.
- Vad betyder det för er att vara adivasi?
- Vi var de första invånarna i Indien och ändå tillhör vi de fattigaste… Både stolthet och harm hörs i deras röster. Egentligen vill de inte tala om eller framställa sig som fattiga.
- Nu är det flickorna som går framåt, upplyser de mig om - Och våra föräldrar blev övertygade om att det är bra. Pratima berättar att hennes far, som är murare, tog arbete nära skolan, och hela familjen flyttade för hennes skull.
De tycker också att Jagriti Vihara skolan är jättebra, men skollokalerna är urdåliga.
Det kan jag intyga efter att vi varit där och pratat ”Kvinnor, Sverige, jämlikhet, m m” inför ett hundratal av de äldre eleverna. De yngsta satt på små tyg- eller plastlappar direkt på stengolvet, barfota. Nu i januari är det mycket kallt, omkring 5 grader… Stora sprickor syns i väggarna och taken. Det är ont om vatten. Det finns ingen skolmat. Rektor och lärare kämpar på med minimala löner. Tala om att vara hängiven…
Flickorna betonar starkt att det görs absolut ingen skillnad i skolan mellan adivasis, hinduer, muslimer och kristna. Jagriti Vihara är mycket mån om det. – Vi är svarta, vi vet det (adivasis är oftast mörkare i hyn), men vi har aldrig känt oss diskriminerade på grund av det. De har en stark tro på utbildning.

Det är både rörande och uppmuntrande att höra dessa flickor lägga fram sina framtidsplaner. De är alla medvetna om de enorma hinder – framförallt ekonomiska – som ligger framför dem. Men de vill alla utbilda sig vidare. Och giftermål kommer de inte gå med på innan de är färdiga med sin utbildning. Stolta och målmedvetna tittar de på mig
- Visst är det fortfarande så att våra föräldrar letar efter en man att gifta bort oss till, men vi kan gå med på det. ”After all” älskar våra föräldrar oss och kommer att välja en bra man…
Pratina vill bli sjuksköterska, inte för pengarna utan för att hon tycker så synd om sjuka människor.
Savita drömmer om att bli lärare för små barn. – Jag vill göra dem nyfikna och intresserade av vetenskap och teknologi. Det är jag.
Punami säger om sig själv att hon är dålig i matte, men bra på volleyboll. Det vill hon satsa på. Hon är redan lite på väg. Hon blev utsedd att tävla som den enda flickan från Ranchi distriktet i Tamil Nadu.
Jasmina slutligen, vars far är fattigpräst, vill bli kirurg. På fråga om det blodiga hantverket säger hon: - Jag kommer säkert att gilla att ”sprätta upp magar på folk”. Sånt är jag mycket intresserad av.

Till skillnad mot de först intervjuade flickorna sätter adivasiflickorna mera tillit till regeringen i delstaten. Vi måste ge dom lite tid att leva upp till sina löften. (Jharkhand har funnits i bara fem år). Vi tror i alla fall att de tänker på adivasis… Och vi själva måste också bidra genom att visa att vi är förenade och villiga att göra något tillsammans. Skogen måste räddas, för miljöns skull, men också som ett ”skafferi” för oss som bor här. Stora blad från salträden används t ex som tallrikar, i stället för plast, och säljs i affärer i stan. Det ger en liten inkomst.
- Är ni rädda att gå ensamma i skogen? – Nejdå, men å andra sidan går vi sällan ensamma. Och folk känner varandra här. Vi vet att det finns gäng av pojkar. Dom är vi lite rädda för. Men om något skulle hända, så skulle våra pojkar från skolan försvara oss. Vi har ett så bra klimat i vår skola…

Erni Friholt
på plats i Jagriti Vihara
Ranchi District
Jharkhand
Indien
www.jvv.se

Hem  Upp