Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken

REFERAT av föreläsningen ARABISK VÅR – fler problem än möjligheter?

FN-dagen 24 okt 2011
Föreläsare: Fredsforskaren GÖSTA TOMPURI


Gösta inledde med frågan Varför sker allt detta just nu?

1.Ekonomin är dämpad, regimerna är inte rumsrena, visserligen … och
2.Det finns en modell att följa: revolutionen i Iran 1979. Där finner vi vissa gemensamma drag med dagens situation:

Framgången för upproren finns i tämligen mjuka diktaturer. De hårda består.
Shahen av Iran genomförde en jordreform som förbittrade de stora jordägarna.
Han återinförde den gamla kejserliga kalendern, vilket retade mullorna.
Han organiserade en sekulär stat med sekulära domstolar etc. Endast familjerätten kvar för mullorna.
Han satsade på utbildning, sjukvård och t o m löntagarfonder.
Förtrycket var måttligt, men han alienerade grupp efter grupp. ”Allt annat är bättre än Shahen.”
Ayatollorna var bäst organiserade och var skyddade av moskéerna. Övrig opposition var splittrad. Därför kunde islamisterna kapa revolutionen.
Samma sak kan hända i Nordafrika.

Tunisiens val kapas av det muslimska partiet. Antagna 30% är visserligen lite, men övriga 100 partier får bara ensiffriga procenttal. Dessutom saknas oljeinkomster för att finansiera uppbyggnad och utveckling.
I det förgångna hade Algeriet sitt första och sista val, där islamisterna segrade, men militären ogiltigförklarade valet och regerar än.
I dagens Egypten är salafisterna ytterst konservativa muslimer med ideal från Saudiarabien.

En fråga från åhörarna: Var står de ungdomliga upproren? Representerar de någon ny organiseringsmodell? Gösta: Tyvärr är de ännu små grupper och tycks fragmenteras än mer. Egypten har en enorm landsbygdsbefolkning som röstar konservativt. Låt oss se vad som ändå kan hända… Visst kan organiseringsmodellen i både Tunisien och Europa kritiseras. Men kärnfrågan är: Hur ska makten överföras och till vem? Läget är ju att akademiker spottas ut på löpande band, men jobben saknas. En explosiv situation.

LIBYEN. Konstigt att folket där blev missnöjda med Kadaffi. De hade stort lokalt självstyre med folkkommittéer, full sysselsättning o s v. Folkkommittéerna kunde ta egna initiativ, t o m bygga fotbollsarenor och simhallar. Pengar kom från centrum utan ifrågasättande uppifrån. Inkomstfördelningen var den jämnaste i arabvärlden. Gösta ser en viktig anledning till att upproret startade i öster, i landsdelen Cyrenaika, som är närmast Egypten. I allmänhet ses Egypten alltid som förebild. Araberna gör som Egypten gör.

Motsidan är av hävd västra landsdelen Tripolitania med huvudstaden Tripoli. Tripolitania har länge styrt landet genom de västra klanerna, dit Kadaffi hör. Den tredje, södra, landsdelen Fezzan är ett glesbefolkat maktlöst ökenområde. Cyrenaikas klaner var missnöjda med fördelningen av makten och resurserna. När de östra klanerna med Natos hjälp närmade sig Tripoli skyndade sig de västliga klanerna att ta makten över Tripoli. Västmedierna fattade inte eller förteg detta. Allt såg ut som östs triumf.
Denna uppdelning i öst- och västklaner kan leda till en delning av landet och makten. Det finns cirka 140 klaner i Libyen. Staten är utan partier. Folkkommittéer styr överallt. Till och med ambassaden i Stockholm var en folkbyrå.

Kadaffi spelade ut klanerna mot varandra. Nu är hans centrala maktapparat borta, och arméledningen är halshuggen. Vad kommer istället? Klanerna har egensinniga ledare som måste kontrolleras om kaos ska undvikas.

Åhörarfråga om de ofta nämnda legosoldaterna. Vilken roll spelade de? Gösta: Kadaffi ville göra Libyen till en militär stormakt i regionen. Men det finns högst 2 miljoner libyer, varav hälften kvinnor. Han införde först kvinnlig värnplikt men fick backa för en häftig opinion. Enda sättet att utvidga krigsmakten blev att bygga på importerade afrikanska legosoldater. Polisen, säkerhetstjänsten och krigsmakten gav makt åt Kadaffi. Det fanns (och finns) inga centrala strukturer som kunde styra dem. Därur växte ett missbruk av makten. Idag kan hela strukturen delas upp i klanarméer.

Kadaffi kallades ”ledaren” och hade inga formella poster som han kunde avsättas från. Han måste alltså kastas ut eller dödas. Han blev också med åren alltmer mentalt instabil, enligt rykten dessutom transvestit och allmän avvikare.

Övergångsrådet i Libyen talar nu om shialagarna. De religiösa grupperna i landet är sunniter, shiiter och khawarajiter, de sistnämnda är islams anarkister, som har överlevt endast i Nordafrika. Det var khawaritisk islam som möjliggjorde Kadaffis långtgående reformer. När övergångsrådet nu talar om shialagarna blir frågan hur dessa lagar kommer att tillämpas.
De tillåter traditionellt minoriteter att vara autonoma. I Iran får t ex kristna odla vin för konsumtion, men det får inte muslimerna. Religiösa ledare är också politiska ledare. Familjerätten är (som nämnts) islamisk överallt. Det är andra förhållanden som avgör. Till exempel är det lugnt i Marocko, där man utbildar bara så många akademiker man behöver. Ännu ett exempel: Saudiarabien är en stark diktatur. Staten betalar allt för varje studieintresserad medborgare, även fattiga. Oppositionen tystas med tillgång till resurserna. Den högutbildade anser sig för fin för att arbeta och anställer folk och lever på deras arbete. Gästarbetarna tjänar ändå mer än de skulle gjort hemma…

SUMMERING AV LIBYEN: Libyen följde exemplet Egypten. De östra klanerna var missnöjda. Nu måste en statsapparat skapas. Det tar många år, om man inte bygger vidare på Kadaffis folkkommittéer. Det torde nog också ta tid att skapa inkomster genom att återuppta oljeproduktionen storskaligt, tvärtemot vad våra media antyder. Det finns ju inte på länge någon att betala till.

OLJANS BETYDELSE är dock stor. Redan på 1970-talet reste Arafat runt till världens ledare för att vinna stöd för palestiniernas sak. Överallt lekte han med en cigarettändare. Oljan är eldfängd. Så även idag.

EGYPTEN: När Sadat mördats utsågs Mubarak i egenskap av det minsta tänkbara onda. Alternativen var värre. Han upprätthöll sociala reformer gjorda av Nasser och Sadat: gratis universitetsutbildning, utbildning till eftersatta grupper som därigenom steg socialt. Uppkomlingarna saknade dock kontaktnät och egna resurser. Och de som får arbete, t ex läkare, tjänar cirka 700 kronor i månaden. De kan inte gifta sig eller skaffa en bra bostad. Återstår att kasta sten… Samma sak i alla fattiga länder som satsar på utbildning.
Problemet är att man kanske skapar demokratiska strukturer men saknar ekonomisk/social utveckling.

Militären stödde Mubarak, som vist nog inte utsåg någon vicepresident för att trygga sin överlevnad. Egypten har idag cirka hundra partier men har äldre anor som enpartistat där olika fraktioner tävlade med varann. Nu styr åter ett militärråd. Problem att gå vidare idag:
1. Läget är instabilt. Svårt att hålla val.
2.Vilka partier ska få ställa upp? Om ett parti (brödraskapet) får 25 % räcker det för att ta
makten.

Militärer i arabvärlden är inte alls islamister utan slår vakt om den sekulära staten. Om
islamisterna vinner kan militären komma att ogiltigförklara valet (som nämnts om
Algeriet). Befolkningsökningen i Egypten är enorm. Snart nås hundra miljoner.
Uppgiften att skaffa bostäder och arbete är också enorm. Utomstående krafter har svårt att
satsa på politiska grupper. Istället satsar man på militären. Lantbefolkningen är i stor
majoritet. Stadsbor, studenter, har ingen chans i demokratiska val. Alltså konservativ
utgång.

Idag är militärdomstolarna kvar i Egypten. Fler domar avkunnas nu än under hela
Mubaraks regeringstid! Det egyptiska fredsfördraget med Israel gäller ännu, men nya
grupper har andra idéer. Det hänger också på den del av militären som håller på Palestina.

VILKA MÖJLIGHETER FINNS? En revolutionär massrörelse kan bli så stor att
militären inte kan skjuta ihjäl tillräckligt många för att stoppa den. (som i Iran 1979)
I värnpliktsarmén kan enskilda desertera eller vägra skjuta där anhöriga kan finnas.
Bilden är ofta förvillande. Våra media visade en mängd ryttare på hästar och kameler som red in på frihetstorget i Kairo. De såg hotfulla ut men var inte Mubaraks anhängare som media påstod, utan de var vanliga turistjägare från pyramiderna i Gizeh som sett sina inkomster försvinna då turisterna uteblev.
I bästa fall kan den innovativa förmågan i Egypten vara stor nog att lösa problemen.

I eftersamtalen om Nordafrika kom ännu en aspekt upp: Det ännu obeaktade men grundläggande problemet är den hotande vattenbristen. Inga större sjöar eller floder finns utöver Nilen. Fossilt vatten under ökensanden är en ändlig resurs. Avsaltning av havsvatten är kostsamt. Oavsett den arabiska våren och dess möjliga demokratiska reformer kommer detta enorma problem att bestå.

SYRIEN. Totalt annorlunda. Komplex etnisk och religiös bild. 70% är arabiska sunnitiska muslimer. 30 % består av olika religiösa och etniska minoriteter. De största är alawiter, syrisk ortodoxa, grekisk ortodoxa, druser, kurder och syrkassier. Kolonialmakten Frankrike rekryterade sina säkerhetsstyrkor från minoriteterna eftersom dessa inte väntades gå samman. För alawiterna var endast militärbanan öppen, liksom för druser och kurder. När Frankrike lämnade landet blev dessa grupper de nya makthavarna, och främst alawiterna. De tog makten över militären och det arabiska socialistiska bathpartiet. Det består än idag. Dit hör al Azad. Det går inte att ändra styresskicket till demokrati utan att förlora makten för gott. Därav åtta olika säkerhetstjänster som bevakar de olika grupperna och varandra. De sunnitiska muslimerna har därför störst anledning att göra uppror, men det är en fråga om liv och död för minoriteterna, som fruktar de långa knivarnas natt om regimen faller.

Det finns en MÖJLIGHET att kustområdena bryter sig ut och bildar en alawitisk stat. Militären avgör utvecklingen. Minoriteterna och en del sunniter utgör landsbygdsbefolkningen, som är basen för regimen. Men även om alawiterna bryter sig ut återstår övriga minoriteters problem. De är bra krigare, isynnerhet druserna.

Det är ingen som helst risk att USA berörs av de oppositionellas öde. Väst vågar inte ge sig in i getingboet. Ungdomsupproret får inget stöd. Dessutom har Syrien mycket små oljefyndigheter. Armén står stark, eftersom fattiga alawiter saknar möjlighet att som den rika stadsbefolkningen köpa sig fria med 500 pund. Arméns sunnitiska officerare deserterar, liksom de sunnitiska fotsoldaterna. Det hävdas att alawiterna redan förbereder en egen stat, stödd på armén.

ÖVRIGT. Libanon har gått stärkt ur det syriska greppet, och fred har på märkliga vägar uppstått.
Jordanien är en traditionell monarki, som inte förefaller berörd av den arabiska våren. Majoriteten av invånarna är palestinier. Kungens maktbas är den ursprungliga nomadbefolkningen, och den välutbildade armén är rekryterad därifrån.

SLUTLIGEN: Många kvinnor deltog i upproren i Tunisien och Egypten. Detta är en ny tendens, understruken av årets fredspris till tre kvinnor, två från Liberia och en från Jemen.

Sammanfattningen gjord av Erni & Ola Friholt